Tänk dig en bil som kommer in med ett intermittent fel, exempelvis sporadiska motorstopp, och att bilen redan varit inlämnad hos en eller flera verkstäder utan framgång. Kunden, som redan håller på att förlora sin tilltro till verkstadsbranschen, vill bara ha den åtgärdad. Vad gör du?
Du börjar troligen med att titta över bilen för att kanske få syn på något uppenbart eller något som saknas, och därefter kopplar du troligen in diagnosverktyget. Om ingen av de här kontrollerna ger önskvärda resultat är det troligen dags att dyka lite djupare i diagnosprocessen och ta reda på ett kopplingsschema.
Men först måste man veta exakt vad ett kopplingsschema är och hur det ska läsas.
Enkelt uttryckt är ett kopplingsschema en visuell representation av en strömkrets. Avståndet mellan punkterna i schemat visar inte bokstavligen ledningsdragningen i ett fordon, men illustrationen ger en exakt representation av komponenterna i fordonets elsystem.
Fram till slutet av förra seklet fanns scheman bara tillgängliga i fysiska servicemanualer, vilket även för en enkel bil från 1980-talet kunde innebära att man måste följa ledningen med fingret över flera sidor. Det var lätt att tappa spåret under vägens gång, och då dessa scheman oftast inte var i färg blev det ännu svårare.
Datorerna ändrade på detta På 1990-talet kunde man se hela kopplingsscheman på bildskärmar, men ofta på skrymmande hårdvara och med mjukvara från fysiska diskar. Senare kom det laptops, datorplattor och molnbaserad mjukvara, och med Autodatas interaktiva fullfärgsscheman förenklades felsökningen ytterligare.
Användare kan nu söka efter komponenter, zooma in och ut efter önskemål och klicka sig fram till relaterade avsnitt och annan relevant information.
Varje schema är framtaget av det egna teamet med fordonstekniker och tekniska illustratörer och baseras på OE-data. För att rita sådana scheman korrekt krävs en mycket avancerad och arbetsintensiv process som ofta involverar upphovsrättsförhandlingar med fordonstillverkaren, men då de är så viktiga för teknikerna lägger Autodata avsevärda resurser på att ta fram dem.
Det här moderna sättet att presentera data är högst välkommet. Förutom bara antalet scheman för varje fordonsmodell (det kan finnas upp till 30 separata scheman för varje modell, och Autodata har för närvarande 290 000 i sitt system, med ett ständigt stigande antal) så finns för varje referens mängder av styrdon, sensorer, dolda säkringar och jordningspunkter som måste hittas och kontrolleras då kretsen undersöks.
Som ett minimum har erfarna tekniker en testlampa och en digitalmultimeter för att kunna kontrollera spänningar, jordanslutningar och komponenter. Andra verktyg som ofta används är t.ex. en sond med 12 V (eller 24 V) för att spänningssätta testade kretsar, och oscilloskop som låter teknikerna ”se” vad som händer i en krets genom anslutning till ledningarna och vågformsgenerering, från vilket en ögonblicksbild kan skapas och studeras för att avslöja fel.
”Moderna elsystem och ledningsstammar blir alltmer komplexa och även de mest erfarna tekniker kan uppleva reparationsarbeten som överväldigande utan assistans” sade Salim Arkadan, Principal Product Manager hos Autodata.
”Vårt ständigt växande arkiv med sökbara och interaktiva kopplingsscheman i färg kan hjälpa professionella fordonstekniker med diagnosprocessen för att snabbt och precist kunna hitta felet varje gång”, tillade han.
